Januari

Så var då julen slut. Den 14 januari åkte den ut. I ett huj var granen utslängd och tomtarna nerpackade. Mats är en mycket effektiv general. Tidiga får vi gärna vara, men är julen slut så är den. Jag saknar dock ljusen i buskarna, för här finns ju inte särskilt många gatlyktor i mörkerkvällen.

Vilken månad! Både vad gäller väder och händelser. Det har både snöat och töat. De gråa dagarna verkar i minnet fler än de vita, men det är kanske för att de dagarna är så mycket tristare. För att inte tala om hur grisigt det blir, när hundarna ska in efter en promenad.

Några dagar har till och med haft en känsla av vår i luften. Våra småfåglar har börjat sjunga mer intensivt och ibland far de omkring och jagar varandra så det står härliga till. Definitivt vårkänslor! Glömmer vi, eller har vi inte hunnit med, att fylla på i fågelborden, så brukar de samlas i trädtopparna i närheten och vänta på maten. Vi har märkt att vissa matställen är populärare än andra, vad det nu kan bero på, så det är tack och lov sällan slut på alla ställen samtidigt.

Rejält med spår har de lämnat efter sig också, som ni kan se. Det blir till att kratta i vår!

Ute på fälten har kornen som såddes i höstas börjat grönska. Till och med rabarbern har börjat sticka upp. Snart! Snart! sjunger det i naturen. Men jag vill nog ha vinter ett tag till. Framför allt för att det blir så mycket ljusare om kvällarna så här ute på landet.

Den värsta perioden den här månaden var dock när vår valp Molly plötsligt blev förskräckligt sjuk. En dag låg hon mest bara, men så kom hon igen dagen därpå. Sedan fick hon en hemsk yrsel den tredje dagen. Hon vinglade och kunde knappt stå på benen. Maten spydde hon upp. Det blev ilfärd till djursjukhuset på min födelsedag. Där kunde de inte säga vad det var, men behöll henne över natten för observation. Vi fick hämta hem henne kvällen därpå, men det gick från illa till sämre. Hon låg mest bara. Åt ingenting och drack ytterst lite. Vände ut och in på magen ytterligare några gånger, så det blev en ny färd till sjukhuset. Veterinären bestämde att ge henne en kortisonkur i brist på annat - fortfarande ingen klar diagnos. Det pratades om vattenskalle, hjärninflammation, valpsjuka... Bara en massa hemska scenarior för våra öron. Vi beredde oss på det värsta.

Två dagar senare, efter påbörjad kortisonbehandling och dropp, kunde jag åter hämta hem henne, Oj, vad glad hon blev åt att se mig! Vinglig var hon fortfarande, men mycket piggare. Lika glad blev hon åt att se husse, när han kom hem efter jobbet. Ett dygn senare var hon nästan som ny. Två dagar senare åt hon allt hon fick igen och behövde inget stödjande koppel på sina promenader. Och idag är hon så pigg och busig som en valp ska vara. Vuxit har hon också gjort. Kortisonet håller vi på att trappa ner. Om det var det som hjälpte eller om hon helt enkelt hade fått ett hundvirus som botade sig själv, får vi väl aldrig veta. Det viktigaste är ändå att det verkar som om hon kommer att förbli frisk och kry!

Nu och då! Bilden till höger togs första dagen Molly kom till oss och den till vänster tog jag häromdagen. Bollen är densamma. Visst syns det att hon vuxit! Hon blir förresten alltmer border collie till utseende och sätt, men aptiten och simhuden mellan tårna är labradorens. Schäfern har vi inte riktigt kunnat spåra.

Under tiden väntar växthuset på våren. Inger och jag har botaniserat ute på nätet och beställt hem en hel radda med fröer. Det ska bli spännande att se vad det blir av dem. Somliga är det ju snart dags att börja förså. Växthusdörrens plast har blåst sönder lite och behöver repareras och garaget ska bli ommålat i rött, när vädret så tillåter.

Helt utan ljus är vi inte. I fönstren står alltid några lampor och lyser välkomnande på kvällen. Mer snö lär vara på väg, liksom bra mycket kyligare temperaturer. Med det tänker jag avsluta denna månadsrapport. Hoppas ni alla har det bra i vintermörkret. Kom ihåg att efter en lång vinter kommer det en kort men intensiv vår. Håll ut! :)

Vinterkram från Tullentomtarna

Mats & Agneta